Jag mot världen. Så känns det. Så känns det väldigt ofta, och just nu starkare än på länge. Det är jag i ett stort svart hål, och jag försöker ta mig ur det, men det går inte. Det finns inget jag kan ta tag i. Ångesten jagar mig och jag får inte sluta springa. Jag måste vara stark för det lilla som finns kvar. Jag kämpar varje dag och visar upp mig som den roliga, "dumma", glada tjejen. Hur länge ska jag gå med denna fasad? Hur många fler år ska det gå innan den brister. Kommer jag någonsin må bra.
"Bordelinebrud", ett ord som sitter i mitt huvud. Är det fler som ser mig så? Jag vet att det är några.. Men jag försöker att lära mig leva med det. Jag vet att jag måste acceptera det, det är bara så det är. Imorgon ska jag träffa gruppen för första gången. Det är en grupp med 8 andra personer som har brodeline. Det är även tre grupp ledare som är terapefter. Jag hoppas det kommer att gå bra, men jag är ganska nervös. Jag är den yngsta och dom andra är ganska mycket äldre. Men jag hoppas som sagt på det bästa, och tillslut kommer jag nog in i "gänget".

"Personer med borderline personlighetsstörning är ofta impulsiva, intensiva och emotionellt instabila. Humöret är ofta snabbt svängande, känslorna tenderar att bli intensiva. Det är många gånger svårt för omgivningen att förstå de snabba och starka känsloreaktionerna. Självskadebeteende, självmordsförsök och samsjuklighet med till exempel depression, ätstörning, missbruk och ångestsjukdomar är vanligt. Borderline personlighetsstörning kännetecknas av svårigheter med känsloreglering, relationsproblem, impulsivitet och låg tilltro till sig själv. Självskadebeteende är vanligt förekommande och är ofta försök att reglera starka, outhärdliga känslor."

Jag kan inte begära att folk ska förstå sig på mig. Men ibland önskar jag att liver vore lättare. Att inte gå omkring med dessa tankar, att inte veta hur man ska reagera, att ständigt svänga i humör utan att ens förstå det själv. Jag förstår inte mig själv, men jag hoppas att jag kommer lära mig det.