Jag sitter just nu och försöker skriva ett brev. Ett brev av känslor, tankar och tacksamhet. Ett brev till Freddie. Imorgon är sista gången jag kommer att träffa honom, och jag vet att det kommer bli otroligt jobbigt. Jag har träffat honom en gång varje vecka i över ett år nu. Han känner mig. Han är en av dom få som vet ALLT om mig. och det känns precis som att jag ska förlora en bästa vän. Jag har inget val, det bara glider ut händerna på mig. Jag vet att allting har sitt slut. Och att många antagligen tycker att det är jätte fånigt över att jag reagerar såhär över att min psykolog ska försvinna. Men man slutar ofta hos en psykolog för att man känner sig redo, att man mår bättre och kan stå på egna ben. Men jag är inte där, jag är inte redo. Hur ska jag klara av vardagen utan hans råd. Vi planerar alltid vecka för vecka, vad jag ska göra varje dag, i detalj. Så har det varit hur länge som helst nu. Men hur ska jag göra nu, jag kan inte se allt själv. Han har lixom varit mina extra ögon. Det är jätte jobbigt. Kan inte sluta gråta. Jag vet att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. Tänk dig själv att en person du umgåts med och verkligen träffat i hur många timmar som helst nu samanlagt bara försvinner. Tänk att det är din vän, och du kan inte göra något åt det. Bara stå kvar och vinka hejdå.
Vet inte hur jag ska kunna säga ett ord imorgon överhuvudtaget. Kommer bara sitta och böla.. Har skrivit ner lite anteckningar som jag lovade att göra över vad vi gjort det här året och så vidare. Men nu skriver jag på brevet, vet inte vad mer jag ska skriva, hur mycket jag kan skriva, hur han kommer att tolka när jag ger honom ett brev. han kanske slänger det. Jag tror inte det, men... Nej nu får jag inte tänka negativa tankar. Jag vill bara att morgondagen ska vara över. Den kommer vara välldigt känslosam..

Ni får gärna kommentera något gulligt så jag kanske blir lite gladare :')


På Fredag drar jag till London !

OLD TIMES

PUSS!